KidsOut World Stories

När Adems pappa gjorde honom generad    
Previous page
Next page

När Adems pappa gjorde honom generad

A free resource from

Begin reading

This story is available in:

 

 

 

 

När Adems pappa gjorde honom generad

Turkisk berättelse

 

 

 

 

 

 

*

Någonstans under vår himmel finns en ö som heter Storbritannien. I södra delen av ön ligger en stad som heter London. Söder om London ligger en mindre stad. Och i den staden bor en elvaårig pojke som heter Adem.

Nej, nej. Han heter inte Adam. Han heter ”Adem”. Just det, det ska vara ett ”e” istället för ett ”a” före den sista bokstaven. Adem är ett turkiskt namn. Både Adam och Adem betyder ”människa”.

Adem är en nyfiken pojke som älskar att läsa. Han läser alla sorters berättelser. Han läser också Guinness rekordbok. Det är hans favoritbok.

Adem älskar att prata om det han läser i rekordboken. Om han var här nu skulle han redan vara igång och berätta om Sultan Kösen i Turkiet som är 251 centimeter lång. Sultan Kösen är världens längsta man, enligt Guinness rekordbok!

Men kolla där! Adem kommer ut från skolan med sina två bästa vänner, Ben och Jonathan. Adem är killen med mörkt hår och vackra blå ögon. Du kan inte ta fel på honom, för både Ben och Jonathan är blonda och fräkniga.

Adems pappa är turkisk och hans mamma engelsk. Adem är lik sin pappa till utseendet men har samma färg på ögonen som sin mamma.

Adem hör någon säga ”merhaba”. Han vänder sig om och vinkar åt sin turkiske vän Metin. Han svarar: ”Merhaba!” Det är ett turkiskt ord som betyder hej. Men det allra första turkiska ord som Adem lärde sig var ”baba”. Det betyder pappa.

En dag när Adem var liten frågade han sin pappa: ”Är jag engelsk eller turkisk, eller hälften av varje?”

Hans pappa funderade en stund och svarade sedan: ”Du är inte hälften av något, min son. Du är helt och hållet turkisk och helt och hållet engelsk.”

Adem gillade det svaret väldigt mycket.

Några veckor senare fick Adem en engelsk flagga målad i ansiktet när han var på festival. När Adems pappa såg det blev han lite sur, men Adem sa: ”Det är okej, baba. Tänk på att jag är helt och hållet turkisk men också helt och hållet engelsk.”

Adem säger hejdå till Ben och Jonathan och kommer fram till oss. Han ler och börjar gå bredvid oss på trottoaren. ”Visste ni att i juni 2003 kom en turkisk man som hette Mohammed Rashid in i Guinness rekordbok med sin mustasch som var över en och en halv meter lång? Det är en väldigt lång mustasch”, säger Adem och ler ännu mer. ”Min baba har också stor mustasch, och buskiga ögonbryn. Men hans mustasch är inte en och en halv meter lång, alhamdulillah!”

Adem är muslim så han säger ”alhamdulillah”. Det betyder ungefär ”tack gode gud”.

Adem ser en man i mörkblå kippa gå förbi. ”En kippa är en judisk mössa”, säger Adem. Bara så vi vet.

Sedan lägger han märke till en sikhisk man i turban. Adem gillar att så många olika kulturer får plats på samma gata.

”Min baba äger en restaurang”, berättar Adem. Han ser rakt på oss med sina allvarliga ögon, som om han vill lära oss något mycket viktigt. ”Det är ingen kebabrestaurang. I babas restaurang lagar de en vegetarisk gryta som serveras med ett speciellt bröd som heter pide. Det är väldigt gott.”

Adems pappa gillar särskilt en grönsak som heter okra. Den smakar lite som gröna bönor. Adems pappa pressar citron över okran. Han säger att det får den att smaka extra gott!

”Jag älskar kebab”, berättar Adem. ”Jag vet att det inte är så nyttigt, men det är jättegott.”

Plötsligt ser Adem lite besvärad ut, som om det är något han vill berätta för oss. Han koncentrerar sig och tar sats inför det han ska säga. 

”Varje torsdag”, säger han efter en stunds tystnad, ”kommer min baba och hämtar mig. Jag gillar inte torsdagar längre. Det är en grej med baba som gör mig generad. Jag vill prata med honom om det, men jag älskar honom och vill inte såra honom. Det är inte alltid så lätt att prata med sina föräldrar.

I lördags till exempel, när jag och baba och min kompis Ben hade varit och badat, köpte jag en chokladboll när vi gick och fikade efteråt. När jag hade ätit halva min chokladboll viskade baba i mitt öra att jag måste ge lite av den till Ben. Baba sa att det är en turkisk sedvänja. Det tog jättelång tid att viska tillbaka och förklara för honom att i engelsk kultur är det oförskämt att ge sin kompis en halväten kaka när jag vet att han själv har pengar, och om han hade velat ha en kaka så hade han köpt den själv.”

Adem förklarar för oss att hans pappa har bott väldigt länge i England men att han ändå inte har så många engelska vänner. Adem säger att hans pappa fortfarande lever på samma sätt som han gjorde i Turkiet. ”Det är okej”, säger Adem. ”Men ibland är det svårt för mig att förstå vissa av de turkiska traditionerna, och det finns så många att hålla reda på.”

*

Vi är nästan framme vid mötesplatsen där Adems pappa sagt åt honom att vänta på att bli hämtad efter skolan.

Idag är det torsdag.

Adem ser lite nervös ut när han spanar längs gatan. ”Jag har försökt göra något åt det här pinsamma”, säger han allvarsamt. ”Men det har inte gått så bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska prata med baba om hur han beter sig när vi är med mina vänner.”

Adem stannar på hörnet. Han ser fortfarande lite nervös ut. ”Det är här min baba brukar hämta mig”, säger han.

Det står massor av barn från Adems skola i gathörnet. Några väntar på att bli hämtade av sina föräldrar, andra är på väg till bussen eller ska gå hem tillsammans. Adem låtsas läsa i sin bok. Han vill inte att någon av hans vänner ska stå bredvid honom när hans pappa kommer.

Då får Adem syn på Emily. Emily är underbar. Hon har blont hår och blå ögon och Adem har varit kär i henne ända sedan de gick i trean.

En dag sa deras mentor att hela klassen skulle arbeta med ett historieprojekt. Han delade upp eleverna två och två. Adem skulle arbeta ihop med Emily. Alla i klassen skulle bygga en medeltidsborg. Den bästa borgen skulle vinna ett pris.

Så Adem och Emily tillbringade mycket tid tillsammans och jobbade stenhårt med sin borg. Och när det blev dags att utse den bästa borgen VANN DE! Det var då Adem blev kär i Emily, för hon kramade honom. Och nu varenda gång Adem ser henne blir han alldeles varm inombords.

Emily närmar sig hörnet där Adem väntar på att hans pappa ska komma och hämta honom. Adem ser plötsligt väldigt generad ut.

”Åh nej! Nu kommer babas bil. Baba kommer! Emily kommer! Baba kommer! Emily kommer!”

Adem sätter sig snabbt på marken och låtsas knyta skorna medan han försöker gömma sig för sin pappa och för Emily. Men det är ingen idé. Adem vet att hans pappa redan har sett honom. Bilen stannar vid trottoarkanten och Adems pappa kliver ut. Under tiden kommer Emily närmare och närmare, och nu kan hon se Adem och hans pappa tillsammans bredvid bilen.

Adems pappa ler. ”Är allt bra, min son?”

Adem ställer sig upp. Hans pappa tar tag i honom och ger honom en stor kram och en puss.

”Kom igen, Adem”, säger hans pappa med glad röst. ”Kan man få en puss?”

Adem ser sig omkring och kysser sedan snabbt sin pappa på kinden. Han hoppar in i bilen innan Emily kommer närmare. Hon skulle säkert skratta åt honom för att han pussar och kramar sin pappa nu när han är så gammal och borde vara mer vuxen.

Under ett par minuter är det tyst i bilen medan Adem och hans pappa åker genom de livliga gatorna på väg hem.

Adems pappa ser på Adem och frågar igen: ”Är allt bra, min son?”

”Ja”, säger Adem, men låter inte särskilt övertygande.

Adems pappa ser att hans son inte är glad. Han känner honom väl och de står varandra väldigt nära. ”Berätta nu”, säger han. ”Vad är det för fel?”

Adem funderar en liten stund. Han vet vad han ska säga men vill inte såra sin pappas känslor. Så småningom samlar han mod att säga vad han tycker.

”Baba, det är något jag måste berätta för dig, något som stör mig. Det är en viss person som gör mig upprörd …” Adem pausar ett ögonblick, osäker på hur han ska fortsätta.

”Någon gör dig upprörd! Berätta vem det är”, säger Adems pappa.

”Det är ...”

”Ja ... säg det!”

”Jo, du förstår ...”

”Är det någon i skolan, någon som är dum mot dig eller mobbar dig?” frågar Adems pappa, uppenbart bekymrad för sin son.

”Nej, baba.”

”Vem är det då?”

Det blir ännu en lång tystnad medan Adems pappa styr bilen genom staden mot hemmet.

Adem tar ett djupt andetag och säger sedan: ”Det är du, baba. Det är du som gör mig upprörd.”

”Jag?” säger hans pappa. ”Vad har jag gjort, min son?”

Adem svarar inte, så hans pappa stannar bilen och stänger av motorn så att han kan prata ordentligt med sin son. ”Säg vad jag har gjort, Adem.”

Adem tittar på sin pappa, på hans stora buskiga ögonbryn och rynkorna i pannan som får honom att se arg ut. Men Adem vet att hans pappa inte är arg utan upprörd. Adem får lite dåligt samvete för att han har gjort sin pappa ledsen, men han tar mod till sig och försöker förklara.

”Du vet att jag är elva år nu”, säger han till sin pappa. ”Och att jag är stor nu.”

”Ja, det vet jag”, säger hans pappa med stolthet i rösten.

”Det var okej att du kramade och pussade mig inför mina kompisar när jag gick i lågstadiet. Men jag vill att du ska sluta med det.”

”Så … du vill inte att jag ska pussa dig och krama dig längre, menar du det?”

”Nej, nej, baba. Jag tycker om när du kramar mig, men jag vill inte att du pussar och kramar mig framför mina vänner. Jag är för gammal för det nu så de kommer att skratta åt mig.”

”Det är väl en typiskt turkisk grej att göra så där, antar jag”, suckar Adems pappa när han startar bilen och styr genom kvällstrafiken. Han ser lite ledsen ut och Adem vill muntra upp honom.

”Baba?”

”Ja, min son?”

”Ska jag göra en kopp te åt dig och mamma när vi kommer hem?”

Adems pappa ler mot sin älskade son. ”Det skulle vara gott, Adem. Men var snäll och häll inte i någon mjölk. Du vet att jag gillar mitt te utan. Det är det turkiska sättet att dricka te och det turkiska sättet passar mig bäst.” Adems pappa blinkar till honom när han säger det.

Adem ler. Han vet att hans pappa förstår varför Adem blir generad, och han vet också att hans pappa älskar honom väldigt mycket.

”Ska vi spela spel ikväll?” frågar Adem när bilen rundar den sista kurvan innan hemmet.

Hans pappa ser inte bekymrad ut längre. Han sträcker sig fram och rufsar om Adems hår och viftar med ett finger mot honom. ”Ja, vi kan spela spel. Bara du inte fuskar som du gjorde i går kväll.”

”Jag fuskade inte”, skrattar Adem. ”Det var du som fuskade.”

De skrattar båda och fortsätter att prata om Adems dag i skolan, om allt han har gjort och alla fakta han har memorerat från sin rekordbok.

Och det var sista gången som Adems pappa gjorde Adem generad inför hans vänner.

Men när de leker tillsammans hemma tar Adems pappa ofta tag i sin son och slår sina stora armar runt honom. ”Du blir aldrig för stor för en kram”, retas han med honom.

Enjoyed this story?
Find out more here