KidsOut World Stories

Aharsi – den bengaliska tigern Abbey Ledger-Lomas    
Previous page
Next page

Aharsi – den bengaliska tigern

A free resource from

Begin reading

This story is available in:

 

 

 

 

Aharsi – den bengaliska tigern

Bengalisk berättelse

 

 

 

 

 

*

Aharsi, den stora bengaliska tigern, stod och funderade. Det var vinter och han höll fortfarande på att vänja sig vid känslan av is under trampdynorna. Han rös till. Han saknade den varma gyttjan i mangroveträsket.

Aharsi saknade massor av saker. Han saknade hur solen gav en majestätisk glöd åt hans brandgula päls och hur middagsljuset fick hans svarta ränder att framträda lika klart och tydligt som svarta blixtar. Han saknade att dåsa i kvällshettan och fånga de sista solstrålarna som glimtade fram mellan djungelns slingrande lianer. Han undrade om han någonsin skulle få höra shamafåglarna sjunga från träden igen, eller känna doften av mogen mango i vinden. Det var dessa flyktiga, intensiva ögonblick som den bengaliska tigern ansträngde sig för att minnas. Aharsi saknade sitt hem.

Morrhåren darrade när han gav ifrån sig en djup suck som fick stararna som hade pickat på den frusna marken att skingras mot den grå himlen. Tre timmar hade passerat, och fastän han hade ansträngt sig var allt han lyckats få fram några suddiga minnesbilder av mango och mangroveträsk. Han var orolig att han började glömma bort sitt gamla hem helt och hållet.

När Aharsi flyttade in i djurparken med sin mamma och pappa var allt så spännande. Han sög åt sig allt. Hans bärnstensfärgade ögon brann av nyfikenhet när han hoppade från träd till träd, luktade på alla blommor och slog med tassen efter varenda liten insekt.

”Lugna ner dig, Aharsi”, brukade hans mamma säga. ”Du har gott om tid att utforska. Vila dig nu.”

Men den unga tigern var alltför upptagen för att vila. Det fanns massor av nya djur att träffa och ännu fler träd att klättra i. Det fanns så mycket att lära sig om hans nya hem. Innan solen gick ner den där första dagen hade Aharsi skuttat runt till alla de andra djurens burar och ställt fråga efter fråga till dem, beundrat paradisfåglarnas märkliga exotiska färger och känt den goda och främmande doften av hö i noshörningsbåsen. Men ju mer han utforskade, desto mer insåg Aharsi hur annorlunda hans nya hem var jämfört med hans gamla. Och nu var tigern orolig att han hade förlorat alla minnen han hade av sitt hemland. Han var orolig att han hade glömt bort allt om att vara en bengalisk tiger.

*

Aharsi knep ihop ögonen och svängde målmedvetet med svansen från sida till sida. ”Försök igen”, sa han till sig själv. ”Tänk!”

Timmarna gick, ljuset blev svagare och de andra djuren började slå sig till ro i skymningen. Efter en stund kände Aharsi att någon tittade på honom. Han öppnade ena ögat, angelägen om att hålla sig så fokuserad som möjligt och bara försöka minnas. Det var leoparden Zody.

”Vad gööör duuu?” sa hon med sin låga, spinnande röst.

”Jag försöker minnas”, svarade Aharsi. ”Så om du inte har något emot det …” Aharsi blundade igen och försökte koncentrera sig ännu hårdare.

”Miiinnaaas?” undrade Zody.

”Ja. Jag har glömt allt om att vara en bengalisk tiger och var jag kommer ifrån, så jag försöker minnas det innan det är borta för alltid. Så om du inte har något emot det …”

Än en gång knep Aharsi ihop ögonen och försökte frammana bilder från sitt hemland.

”Du kommer aaaldrig att lyckas om du bluuundar”, sa Zody.

Aharsi spärrade upp ögonen och såg väldigt irriterad ut. ”Jag kommer aldrig att lyckas om du inte lämnar mig ifred!” sa han. ”Du förstår ändå inte. Du är inte ens en tiger, än mindre en bengalisk tiger! Du är en leopard!”

”Åh, dumma djur!” sa Zody och skrattade högt. ”Kolla där!” Hon pekade på en blank isfläck på den hårda marken. 

Aharsi stirrade på Zody, en aning förvirrad. ”Jag tror bestämt att du har blivit lite tokig, Zody”, sa han, och i det ögonblicket ville han nästan skratta högt själv.

”Om du vill minnaaas hur det är att vara tiiiger”, sa Zody med vänlig röst, ”så är det bara att titta!”

”Okej, om du lämnar mig ifred så ska jag kolla.”

*

Aharsi böjde sig ner och kikade på sig själv i den spegelblanka isen på marken. Zody spann bakom honom.

”Vilka vackra rääänder du har”, sa hon. ”När jag tittar i spegeln ser jag mina fläääckar. Ingen annan har likadana fläckar som jag. Min mamma hade fläckar, och min mormor och min mormors mor … till och med min mormorsmormors mor hade fläckar när hon strök omkring på gräsmarkerna i Sydafrika!”

Aharsi såg att Zody sken upp när hon föreställde sig den solstekta savannen och den frodiga gröna djungeln där hemma. ”När jag ser mina fläckar”, fortsatte hon, ”ser jag hela min historia. Och jag kommer alltid att ha mina fläckar.” Hon blinkade åt Aharsi. ”Även om man säger att det är ränderna som aldrig går ur!”

”Men får du aldrig hemlängtan eller blir ledsen?” undrade Aharsi med ett litet jamande. ”Allt är så annorlunda här.”

”Alla får hemlängtan”, svarade Zody. Hon lade ena tassen på isen. ”Men se här. Vi är inte sååå väldigt olika. Vi kommer från olika delar av världen men vi har likadana morrhår. Och titta här …” Zody skar en sicksacklinje i isen med sina vassa klor och höll sedan upp dem så att de glimmade i kvällsljuset. ”Vi har de hääär också”, sa hon med ett flin.

Just då hördes ett kraftigt trumpetande från elefanternas inhägnad i ett annat hörn av djurparken.

”Det är inte så konstigt”, sa Aharsi. ”Vi är ju båda kattdjur. Men jag liknar inte alls elefanterna där borta, eller hur?”

Zody fnissade. ”De ser förstås annorlunda ut och låååter annorlunda. Men jag slår vad om att till och med elefanterna får hemlängtan. Så det är något ni har gemensamt.”

Aharsi såg osäker ut, eftersom han tyckte att elefanterna verkade alldeles för stora och starka för att någonsin bli ledsna. ”Jag slår vad om att de fortfarande minns sitt hemland”, sa han. ”Min mamma sa att en elefant aldrig glömmer.”

Zody spann högt och rullade runt på den hårda marken. ”Det är saaant!” medgav hon. ”En elefant glömmer aldrig!”

”Och jag slår vad om att zebrorna aldrig blir rädda”, fortsatte Aharsi. Han var fortfarande lite tjurig men började le åt sin väns försök att göra honom glad.

”Har du inte sett hur de springer när djurskötaren kommer på sin traktor?” frågade Zody.

”Men krokodilerna då? Blir de också rädda och ledsna?” frågade Aharsi.

”Har du inte sett hur de gööömmer sig i vattnet?” svarade Zody samtidigt som hon gav sin vän en lekfull knuff med nosen. ”Aaalla som bor här längtar hem ibland, Aharsi. Men det är därför vi ser olika ut. Vi är olika så att vi kan minnas. Se på mig. Jag har en uuunderbar svans som påminner mig om att vi leoparder är bäst i världen på att balansera högt uppe i träden.”

Aharsi mådde mycket bättre och började snart spinna. ”Och jag kommer alltid att ha mina ränder som gör att jag kan gömma mig i det höga gräset. Vi tigrar är de bästa jägarna i hela Bengalen!”

”Dina ränder följer med dig vart du än går, Aharsi”, sa Zody med ett leende.

”Och när elefanterna känner sig ledsna kan de titta på sina snablar för att komma ihåg att de är bäst i världen på att plaska i vattnet”, sa Aharsi. ”Och när krokodilerna känner sig ledsna eller rädda kan de titta på sin långa svans och komma ihåg att de är de snabbaste djuren i floden …”

Den unga tigerns röst dog bort, hans ögonlock blev tunga och han gäspade utan att märka det. Det hade blivit kväll nu och djurparken ekade av ropen från alla djuren. Somliga var randiga, andra var fläckiga. Ingen av dem var den andra lik. När natten föll och en miljon stjärnor fyllde himlen började Aharsi förstå att även om alla djuren var olika, kände de alla likadant ibland. Det var då han förstod att han aldrig skulle vara ensam, och det var då han förstod att han alltid skulle bära med sig sitt hem i sitt hjärta.

Enjoyed this story?
Find out more here