KidsOut World Stories

En riktig vän Noel White    
Previous page
Next page

 

 

 

 

En riktig vän

Engelsk berättelse

 

 

 

 

 

*

När Yasin var liten flyttade hans familj från Irak till England. Yasin ville inte lämna sitt hem i Samarra, men hans pappa sa att det var bäst för familjen eftersom det inte längre var säkert för dem att bo kvar. Han ville att hans son skulle växa upp i ett land som tolererade alla människor. Yasins pappa sa att England var ett mångkulturellt land där folk levde och arbetade tillsammans, oavsett var de kom ifrån och vad de trodde på.

Även om Yasin var ledsen över att behöva lämna Irak, fann han sig snart tillrätta i sin nya hemstad London. Staden var väldigt spännande med alla sina höga byggnader och museer, och Yasin gillade också planetariet och den stora floden Themsen med alla sina gamla broar.

Yasin blev till och med vän med en pojke som bodde i huset bredvid. Han hette Andrew. Hela sommaren lekte Andrew och Yasin i parken och gick på zoo med Andrews mamma. Andrew lät Yasin leka med hans leksaker och läsa hans serietidningar och lärde honom allt om sina favoritsuperhjältar. Andrew och Yasin byggde till och med en koja i Yasins trädgård, där de gömde sig för de vuxna.

Sommaren var kul och Yasin kände sig snabbt hemma i London, trots att det var en väldigt stor stad och inte alls lika varmt och soligt där som i Samarra. Hans engelska blev bättre och bättre, särskilt med hjälp av Andrew, även om det var många ord som Yasin inte förstod och han ofta kände sig dum när han inte kunde förklara saker så bra som han skulle vilja.

När det till slut blev höst och löven började falla från träden, förklarade Yasins pappa att det var dags för Yasin att börja skolan. Yasin var sju år så han skulle gå i ettan – i samma klass som hans vän Andrew!

Yasin var väldigt nervös för att börja skolan, men hans mamma och pappa försäkrade honom att det skulle bli kul. De sa att han skulle få många nya vänner där och lära sig massor av intressanta nya saker.

”Engelska skolor lär vara väldigt bra”, sa Yasins mamma.

”Och din engelska kommer att bli bättre på nolltid”, lovade hans pappa.

Yasin var fortfarande inte övertygad, men när Andrew knackade på dörren med ett stort leende på läpparna och sa hur kul det skulle bli i skolan, kände han sig lite gladare eftersom han litade på sin vän.

Pojkarna pratade hela vägen till skolan. Andrew berättade för Yasin om lekplatsen och vem som var den bästa läraren och vilka pojkar som var roligast och vilka flickor som var söta och att det ofta var brylépudding till efterrätt. Yasin visste inte vad brylépudding var, men Andrew såg väldigt upphetsad ut över det, så Yasin tänkte att det måste smaka väldigt gott.

Men när pojkarna kom till klassrummet gick det inte alls som Yasin hade föreställt sig. Klassens mentor sa åt Andrew att sätta sig längst fram medan hon presenterade Yasin för de andra barnen. Yasin gillade inte att stå framför hela klassen. En av pojkarna skrek att han luktade illa. Alla skrattade, och sedan gjorde en annan pojke narr av Yasin när han skulle säga sitt namn och berätta var han kom ifrån.

”Jag förstår inte vad han säger. Han kan ju inte ens engelska”, sa den elaka pojken.

Till slut fick Yasin sätta sig längst bak i klassen. Han önskade att han hade fått sitta bredvid Andrew, för han kände sig väldigt ensam. Flickan som satt bredvid stirrade på honom och fick honom att känna sig illa till mods, och en bit in på lektionen räckte hon upp handen och frågade om hon fick sätta sig på en annan plats. Yasin förstod inte vad han hade gjort för att förolämpa henne.

När det ringde ut var det dags för rast. Alla barnen slog ihop sina böcker, sedan tog de på sig jackorna och gick ut i solen. Klassens mentor bad Yasin stanna kvar ett ögonblick och gav honom ett klistermärke med hans namn på som hon fäste på hans tröja.

”Så där”, sa hon med ett leende. ”Nu kan alla lära sig ditt namn.”

Yasin tyckte att klistermärket såg dumt ut, och när han kom ut på skolgården började alla barnen peka och skratta.

”Varför har du ett tjejnamn?” frågade en kort kille med blont lockigt hår.

Yasin ville förklara att det inte var ett tjejnamn, men han var för nervös. När Yasin blev nervös kunde han inte prata engelska så bra och orden fastnade i munnen på honom. Yasin tittade ner i marken och var nära att börja gråta. Han ville springa hem till mamma och pappa och aldrig mer komma tillbaka till skolan. Men i samma ögonblick hörde han en bekant röst.

”Hej, Yasin.” Och när han tittade upp stod Andrew precis bredvid honom.

Andrew såg på alla som hade samlats runt Yasin och skakade på huvudet. ”Vad håller ni på med?” frågade han. ”Jag sa till min kompis Yasin att det var kul i skolan. Varför förstör ni allt för honom?”

”Han är annorlunda”, sa en lång tjej som stod längst fram.

”Det är du också”, sa Andrew. ”Du är den längsta tjejen på hela skolan och du gillar väl inte när andra retar dig, eller hur?”

Sedan tittade Andrew på killen med det lockiga håret. ”Och du gillar inte när någon säger att du har tjejhår”, sa han till honom. ”Alla människor är olika, som tur är. Tänk om alla var exakt likadana. Hur skulle det kännas?”

Det blev tyst bland barnen.

Då sträckte Yasin stolt på sig. ”Tråkigt”, sa han med ett leende.

”Eller hur!” utbrast Andrew och log tillbaka mot sin vän. ”Skittråkigt!”

Alla började skratta.

”Skittråkigt, skittråkigt”, ropade de åt varandra.

Sedan berättade Andrew att han och Yasin hade lekt tillsammans hela sommaren, att de hade byggt en koja ihop och varit på zoo, att Yasin föredrog Batman framför Stålmannen, och att han definitivt var annorlunda eftersom han inte ens gillade varmkorv!

Alla barnen skrattade igen och snart pratade de om allt det som gjorde att de skiljde sig från varandra. En kille lyfte till och med upp sin tröja och visade ett stort födelsemärke på magen.

”Det kallar jag annorlunda”, sa han triumferande. ”Jag slår vad om att ingen av er har ett lika stort födelsemärke som jag!”

När rasten var slut och de var tillbaka i klassrummet räckte Andrew upp handen och föreslog att de skulle prata om hur bra det var att alla var så olika varandra och om hur folk kom till England från hela världen för att börja ett nytt liv, precis som hans vän Yasin.

Deras mentor höll med om att det var viktigt att vara sig själv, att vara en individ. Hon sa också att det var underbart att Storbritannien var ett så mångkulturellt land. Yasin skrev ner båda orden i sin bok och lovade sig själv att aldrig glömma dem. Han skrev också det engelska ordet friend i sin bok. Han visste redan vad det betydde men ville ändå skriva ner det, eftersom han var så glad över att ha en riktig vän som Andrew, som stod upp för folk och inte dömde dem bara för att de var annorlunda.

 

Enjoyed this story?
Find out more here