KidsOut World Stories

Förbannelsen Vasconcelos Monteiro    
Previous page
Next page

Förbannelsen

A free resource from

Begin reading

This story is available in:

 

 

 

 

Förbannelsen

Portugisisk berättelse

 

 

 

 

 

*

För länge, länge sedan var det en liten by som låg i utkanten av en stor skog. Byn var för det mesta fridfull, men dess invånare levde i skräck för de mörka varelser som sades bo långt inne i skogen. De kallades varulvar och var till hälften människa och till hälften varg, och det påstods att de kom utsmygande ur skogen vid varje fullmåne på jakt efter människokött.

Men hur uppstår en sådan märklig varelse egentligen? Det är enkelt: över den sjunde sonen som föds i en familj vilar en förbannelse. Förbannelsen drabbar ingen flicka, men om en kvinna föder sju söner blir den sista av dem helt säkert en varulv.

När Filipe föddes blev hans mamma rädd. Hon hade hoppats på en dotter, inte en sjunde son. Men Filipes mamma var snäll och kärleksfull och tänkte inte vända ryggen åt sitt eget barn, oavsett vad byborna sa om förbannelsen.

Många år förflöt i lugn och ro. Filipe växte upp till en stark pojke som var mycket älskad av sin mamma och pappa och sina sex bröder. Men Filipe kunde inte undgå att lägga märke till att han behandlades annorlunda än sina bröder. Han gick inte i skolan eftersom läraren inte tillät det. Det var inte rättvist mot Filipe, eftersom han älskade att lära sig nya saker och väldigt gärna ville bli vän med de andra barnen.

Om Filipes mamma någon gång skickade iväg sin son för att köpa bröd, gick folket i byn ur vägen för honom och stirrade alltid på honom med en blandning av rädsla och förakt som gjorde Filipe nervös. De andra barnen ville inte leka med honom och han fick aldrig gå ut i trädgården när det var fullmåne.

Det där sista var kanske det värsta av allt, eftersom Filipe tyckte väldigt mycket om månen. Det var något med den – särskilt när den hängde alldeles rund på natthimlen – som talade till Filipe och gjorde honom på glatt humör och fick honom att vilja sjunga och dansa och springa. 

Även om Filipes liv var fridfullt, var det långt ifrån lyckligt. Filipe märkte att han blev mer och mer isolerad för varje år som gick. Han hade inga vänner och blev aldrig tillfrågad att leka med de andra barnen. Ibland hörde han deras skratt och föreställde sig vilka lekar de lekte och hur roligt de hade. Filipe märkte också att till och med hans mamma och hans bröder hade börjat titta konstigt på honom.

”Vad är det för fel på mig?” frågade sig Filipe ofta. ”Jag är inte någon elak pojke. Jag sköter mina sysslor och uppför mig nästan aldrig illa. Varför behandlas jag annorlunda än de andra barnen?”

När han närmade sig sin femtonde födelsedag var Filipe ledsnare än någonsin. 

Hans mor lät honom sällan lämna huset och verkade ofta upprörd i hans sällskap. De elaka barnen kastade sten på honom om de såg honom ensam utanför huset, men när han vände sig om för att säga åt dem sprang de skrikande därifrån som om han var ett monster. Ibland längtade Filipe efter att få fly in i den stora skogen och aldrig mer komma tillbaka.

En dag satte sig hans mor ner med honom och förklarade vad som var orsaken till hans problem. ”Du är min sjunde son”, sa hon. ”Det vilar en förbannelse över dig, mitt barn.”

Filipe kände sig alldeles omtumlad. ”Vad för slags förbannelse?” frågade han.

”När du fyller femton kommer du att förvandlas till en varulv, till hälften människa och till hälften varg.”

Filipe visste allt om varulvar från sina böcker och från de historier som hans bröder berättade för varandra på nätterna när de trodde att Filipe sov. Men de hade aldrig berättat för Filipe att en sådan förbannelse vilade över honom. Han ville inte vara någon varulv. Han ville inte vara ond och grym, och han gillade inte alls tanken på att ha långa klor och tjock päls över hela kroppen.

Kvällen före sin femtonde födelsedag var Filipe ledsnare än han någonsin varit i hela sitt liv. Han satte sig upp i sängen i mörkret och grät för sig själv. 

”Jag har alltid varit ensam”, tänkte han. ”Jag har alltid blivit behandlad annorlunda. Och nu ska jag bli en varulv. Vad ska jag ta mig till? Allt jag någonsin önskat mig var att bli behandlad på samma sätt som alla andra. Det enda jag ville var att leka i skogen med mina vänner och beundra den vackra månen på natten.”

I samma stund tittade Filipe ut genom sovrumsfönstret och såg att månen var på väg upp på en mörkblå himmel full av stjärnor. Det var en stor och vacker fullmåne och den fyllde hans hjärta med glädje. Sedan hände något mycket märkligt: Filipe kände hur det pirrade i magen och kliade över hela kroppen. Nerifrån magen steg ett tjutande ljud, och han lyfte huvudet mot månen och ylade mot den för första gången i sitt liv.

Hans kropp fick plötsligt päls överallt och naglarna på hans händer och fötter förvandlades till långa elfenbensfärgade klor. Hans kläder slets sönder och föll till golvet vid hans fötter. Och när Filipe tittade sig i spegeln såg han en lång vargpojke stirra tillbaka på honom med tjock päls över hela kroppen och vilda röda ögon som tycktes glittra i mörkret.

”Det är sant! Jag är en varulv!” utbrast han.

Filipe kände månen och skogen kalla på honom. Han förstod att det var dags att vända ryggen åt sitt gamla liv och acceptera sitt öde.

Vargpojken öppnade sitt sovrumsfönster. Precis innan han tog språnget ut i natten hejdade han sig och tog en sista titt på rummet. Han tänkte på sin mamma och pappa och sina sex bröder. ”Jag kommer alltid att minnas er, min älskade familj. Men nu måste jag acceptera vem jag är och börja ett nytt liv.”

Sedan hoppade han ut genom sovrumsfönstret och rusade in i skogen, hela tiden ylande mot månen och med hjärtat fullt av ett underligt nytt hopp om framtiden.

När Filipe var långt inne i den stora skogen stannade han till i en vacker glänta. Han tittade upp mot de uråldriga träden och den vackra månen högt uppe på himlen. Han ylade och hoppade och dansade och skrattade … och när han till sist slutade yla och dansa såg han sig omkring och märkte att andra varulvar hade samlats i gläntan. En del var unga som Filipe, andra äldre.

De gick fram till Filipe och välkomnade honom.

”Du är hemma nu, i den stora skogen bland vänner”, sa en av dem med mild och vänlig röst. Och det var då Filipe insåg att förbannelsen i själva verket var en välsignelse.

”Jag är en varulv och jag har kommit hem!” sa han med ett leende medan han lyfte huvudet mot fullmånen och ylade av alla krafter. De andra varulvarna stämde in i kören och sände ett mäktigt tjut upp mot natthimlen till månens ära.

Flera kilometer därifrån stod Filipes mamma i sin trädgård klädd i nattlinne och lyssnade till varulvarnas ylande som kom drivande med vinden från den stora skogen. Den gamla kvinnan log för sig själv eftersom hon visste att hennes sjunde son äntligen hade hittat ett hem där han skulle vara välkommen och där han skulle få många vänner och leva ett långt och lyckligt liv.

Enjoyed this story?
Find out more here