KidsOut World Stories

Haren och sköldpaddan    
Previous page
Next page

Haren och sköldpaddan

A free resource from

Begin reading

This story is available in:

 

 

 

 

Haren och sköldpaddan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*

Det var en gång en energisk och glad hare och en sömnig sköldpadda som bodde på en äng här i närheten.

Den glada haren hette Harald och den sömniga sköldpaddan Sören. Sören Sköldpadda tyckte om att sitta och mumsa i sig sin middag långsamt, medan Harald Hare slukade sin middag och sedan sprang runt, runt Sören tills han blev alldeles yr.

En dag blev de ovänner.

”Jag är det snabbaste djuret i hela vida världen”, sa Harald. ”Jag är snabbare än en galopperande gepard, en kickboxarkänguru och en kapplöpningskanin”, skröt han.

”Äh, håll klaffen”, suckade Sören. ”Du är så mallig! En vacker dag kommer det att straffa sig.”

”Och när är det en vacker dag då?” retades Harald. ”Är det idag kanske?”

Sören himlade med ögonen och fortsatte mumsa på några läckra salladsblad.

”Sluta bråka med varandra”, sa en koltrast som flög förbi.

”Nej, jag menar allvar”, sa Harald Hare. ”Jag ska bevisa för er alla att jag är det snabbaste djuret i hela vida världen!”

”Okej”, sa Sören Sköldpadda. ”Då springer vi ikapp!”

Harald Hare höll på att skratta ihjäl sig.

”Vänta du bara”, sa Sören. ”Du ska nog få se. Jag ber Urban, den kloka gamla ugglan, att ordna en kapplöpning mellan oss.”

Nästa dag anordnade Urban Uggla en kapplöpning. Alla djur på ängen klädde upp sig och putsade pälsen. De tog med sig varsin flagga att vifta med och gjorde sig redo att heja på haren och sköldpaddan.

”På era platser! Klara … färdiga … gå!” ropade Urban. Och sedan var loppet igång!

Långsamt, långsamt gav sig Sören Sköldpadda av medan Harald Hare blixtsnabbt rusade iväg och snart var utom synhåll. Faktum är att han var så långt före Sören att sköldpaddan inte syntes till när haren såg sig om.

”Jösses”, tänkte Harald. ”Jag har praktiskt taget redan vunnit! Jag tar en liten tupplur under det här trädet, det är så varmt idag.” Snart sov Harald Hare djupt.

Under tiden lunkade Sören Sköldpadda långsamt fram och njöt av solen på sitt skal. Han tog det ena steget efter det andra, och då och då stannade han till och nafsade på ett grässtrå. Han traskade förbi eken, han traskade förbi bron, han traskade förbi kohagen, han traskade till och med förbi Harald Hare som fortfarande låg och snarkade under trädet. Sören traskade på ända fram till mållinjen, där den kloka gamla ugglan och alla de andra djuren på ängen hade samlats.

Alla djuren trängdes runt Sören. De jublade och skrek.

”Bra jobbat! Jättebra! Du vann!”

Allt oväsen väckte Harald Hare med ett ryck.

”Oj då! Hoppsan! Vad står på? Vad är det för oväsen? Strunt samma. Det är bäst att jag avslutar loppet så att jag kan gå hem och äta middag”, tänkte han.

Harald Hare rusade iväg nerför backen mot mållinjen. Men när han kom dit såg han till sin fasa Sören Sköldpadda med en guldmedalj runt halsen.

”Det här kan inte stämma! Han måste ha fuskat”, ropade Harald Hare. ”Alla vet att jag är snabbare än honom!”

”Sören Sköldpadda fuskade inte”, sa den kloka gamla ugglan. ”Han vann rättvist. Sakta men säkert, utan att ge upp, tog sig Sören över mållinjen först.”

Harald Hare såg både ledsen och sur ut. Sören Sköldpadda tyckte synd om honom och försökte muntra upp honom.

”Ryck upp dig, Harald, det var bara en kapplöpning”, sa Sören. ”Jag är säker på att du vinner nästa gång. Och jag vill hellre fortsätta att vara vän med dig än att tävla ständigt och jämt.”

Och från den dagen var de bästa vänner och Harald Hare skröt aldrig mer om hur snabb han var.

Enjoyed this story?
Find out more here